middag på spondi, aten

Det finns tillfällen då man vill och behöver skämma bort sig själv. Då man vill lägga en egentligen omotiverat stor påse pengar på att stryka sig själv medhårs en stund. Behoven är desamma – uttrycken är olika. Oavsett om du köper en löjligt stor platt-TV, de där extra dyra skorna eller skämmer bort dig själv på en Michelinbestjärnad restaurang så är det sannolikt samma behov som tillfredsställs.

Restaurang Spondi, Aten

När jag fick möjligheten att representera en statlig myndighet vid en konferens i Aten var det läge att ta möjligheten till en liten minisemester. I stället för att flyga hem fredag kväll bokades biljetten till söndag eftermiddag, och vips hade en 36 timmars minisemester i en hittills obesökt europeisk huvudstad uppstått. Min enda insats – två hotellnätter! Och, förstås, en tung nota från stans bästa (enligt den där däckfirman, ni vet) restaurang Spondi. Två stjärnor har man att leva upp till, och förutom ett par små missar i protokollet gör man det gott och väl.

Jag kommer dit några minuter efter utsatt tid, kl 20. Personalen står fortfarande och förbereder kvällen när jag kliver in, men hälsar mig omedelbart och unisont välkommen. Jag får ett glas champagne och vinlistan och känner att det här kommer att bli en bra kväll…

Husets champagne, Edouard Brun, är en PN-dominerad NV från Grand Cru-lägen, enligt Elvis. Vinet är gott, men lite anonymt i den tyngre skolan, vilket jag finkänsligt påpekar på anmodan, vilket resulterar i en tämligen lång utläggning om malolaktisk jäsning, ekfat, och behovet av lite kraftigare champagne nu när det är höst och kallt. Kallt? Jo, det var väl bara + 23 idag… Elvis är ställets sommelier, och vi utvecklar en ganska skön vänskap under kvällen.

Elvis dekanterar

Efter ett tag frågar han varifrån jag kommer. När jag svarar Sverige konstaterar han raskt att det är bra sommelierutbildningar där. Och jag kontrar med att, jo, den där Andreas Larsson gjorde ju bra ifrån sig i VM för ett par år sedan… Elvis svarar med ett skevt leende:

”I know, I was in the same competition…”

Det visar sig att han känner till Andreas ganska väl och att de varit på flera provningar tillsammans. Jag låtsas inte känna världsmästaren – någonstans går gränsen för anständigheten – men jag läser i alla fall krönikorna i Livets Goda och har en vän som har haft Larssons mobilnummer… Elvis och jag var i alla fall bästisar därefter!

Amuse bouche

Förut kom ammisar i två serveringar; en från det kalla och en från det varma köket. Idag upplever jag att det blivit vanligare med en ”ammisbricka” med flera små munsbitar som serveras samtidigt. I alla fall gjorde man så även på de Karmeliet i Brügge. Här kommer alltså fyra olika tuggor serverade på pinne eller sked. Man passar också på att ge en liten hommage till det grekiska köket i sina egna tolkningar av grekisk sallad och tzatziki, samtidigt som det avancerade kontemporära får sitt i en foie gras-glass med choklad och lakrits (?) och en laxbit i skum…

Foie gras med sesamfrön och rökt ål

Första förrätten i avsmakningsmenyn är en fantastisk foie gras-terrin med rökt ål och sesamfrön. Just kombinationen foie gras och rökt ål har jag stött på tidigare på Maze, men den är verkligen lyckad, så varför inte… Till det väljer Elvis en Riesling 2007 från Marcel Deiss. Inte helt knastertorr, med en fantastisk doft dominerad av musselskal, mineral och ett – för att vara så ungt – tydligt inslag av skiffer/petroleum. I munnen blir de oljiga inslagen ännu tydligare, samtidigt som syran växlar upp och kliver fram. Gott!

Scallops tandoori på kålbädd

Sedan kommer tandooristekta scallops på en bädd av kål med limeskum. Riktigt gott, och perfekt tillagade musslor som var helt smältande i konsistensen. Är kommer min största (stilla) rosévinsupplevelse någonsin på bordet. Chateau d´Esclan 2007 sätter en helt ny nivå för mig som tidigare mest förknippat rosé med bersådricka. Druvorna är Grenache/Syrah m fl, och doften är seriös, underbart balanserad, lätt återhållen. Friska, röda bär och frukter samsas med tydlig blodapelsin. Smaken är lång, balanserad, med en lätt antydan till sötma inledningsvis men med ett föredömligt torrt, stramt, syrarikt slut. Mer röda bär (hallon!) och blodapelsin, men framför allt ett seriöst vin och inte plonk!

Hummer!

Jag valde bort fiskrätten med koriander (i min mun blir det alltid diskmedelvarning av koriander) och in med hummer i hummersås och pastarisotto i stället. Tyvärr något av en besvikelse. Gott, visserligen, men den extremt rika och lite endimensionella såsen slog ut alla andra nyanser. Hummern paras lite oväntat men passande med en ung röd bourgogne; Bouchard Pére et Fils Beaune de Chateau 1er Cru 2006. Vinet finns i källaren hemma, men jag har inte provat ännu. Det visade sig vara riktigt gott och förvånansvärt djupt med inslag av skogshallon. Mjukt och ganska lätt; ändå inte vattnigt och med ett trevligt, kryddigt slut. Inte stort, men bra. Passade bra till hummern.

Chateau Gruaud Larose 1988 (hlf)

Så kom mitt egna vinval på bordet. Det var egentligen ganska lätt som ensamätare att välja något från den digra vinlistan. Till fågeln (fasan med kastanjer och tryffelsky) och ostarna tänkte jag mig en halvflaska av något trevligt, moget rött om det fanns. Bland ett begränsat urval på fyra, fem flaskor stack en butelj ut ur mängden: Gruaud Larose 1988 var helt enkelt det givna valet! Elvis nickade uppskattande åt mitt val, och dekanterade stilenligt över ett ljus.

Fasan, helt enkelt...

Fasanen var lysande; enkelt tillagad men smakrik i en koncentrerad steksky och någon slags bakade kastanjer (?) som påminde om svartrötter i smaken. Vinet var en riktig upplevelse och levererade precis det jag ville ha till min fasan. Mogen bordeuaxdoft med inslag av läder, stall och ett litet bakgrundsinslag av röda bär (tecken på begynnande uttrokning/övermognad?). Senare även tobak. Väl i munnen visade sig vinet fullständigt vitalt, och här fanns mer inslag av mörka bär (cassis) och plommon, samtidigt som smaken verkligen betonade tobaksinslaget. Bland mina noter står bland annat: ”Vilket grepp! Vilken längd! Frukt & mognad = underbart!” Min food/wine-pairing var dessutom helt i klass med Elvis egna…

Fromage de France

Ostvagnen… Aaahh! Tydlig övervikt av franska ostar, helt i sin ordning med andra ord!

Mmmm...! *suck*

Dessertammis

Efter ostarna kom en välbehövlig munrensare på bordet, i form av en äppelsorbet med minutiöst fintärnat, grönt äpple och en syrlig äpplesås runt. Serverat i en strutformad skål på ett glas med grön vätska och kolsyresnö som gav bubblande och rykande associationer till Dr Banarnes onda Alter Ego, Mr Arne. Gott, men kanske lite onödigt spexigt?!

"The Fine crusty puff-pastry - nu med bladguld!"

Desserterna skulle gå att beställa i halvportioner. Jag var vid det här laget rejält mätt, men kunde inte motstå frestelsen av två verisioner... När jag beställde visade det sig naturligtvis att just det ena av mina val inte var tillgängligt som halvportion... Här någonstans borde jag ha backat, men inte. Kör på, maestro, give me the full size! Först kom dock halvportionen med fluffig vaniljkräm, glass och frasig mille-feuille deg. Läckert! Här fiskade Elvis fram en 2003 Inniskillin Vidal Icewine, som hade en riktig wow-känsla över sig. Häftig doft av hjortron, aprikos och bränt socker följdes av en söt, balanserad (inte simmig) och lång smak. Mycket bra, och åter en lysande matchning.

Chokladparfait med mascarponecreme - och mer bladguld...

Så kom den fullstora desserten, och här var det bara att ge upp. Mäktig choklad, tjock mascarponecreme - och till det en kopp drickchoklad lika simmig som vilken sås som helst. Hur mumsigt som helst, men ändå chanslös. Vinerna verkade inte längre följa någon given lista, utan Elvis verkade välja lite fritt. Här kom en Vinsanto 1988 från Argyrou Estate, Santorini på bordet. Att det fanns ett grekiskt vin med samma namn som det italienska var en nyhet för mig - och vilken nyhet! Fantastiskt trevligt vin med lätt viskös känsla, hög syra och toner av bränt socker och fikon. Enligt Elvis hade det fått 100 RP-poäng, och det vete sjutton om jag skulle gå med på. Riktigt i d'Yquemklass var det kanske inte, men 95+ i alla fall!

Till kaffet önskade jag mig en Delamain 1968, men den var tyvärr slut (slarv!). I stället erbjöd mig Elvis en Chateau Fontpinot XO, och, tja, den gick väl ned. När så friandise-vagnen kom rullande hade jag nått bristningsgränsen och vinkade avvärjande redan på avstånd. Kom inte hit! Min vän Elvis kom i stället - när notan var betald - och stack åt mig en grappa; en Barbera 2004 som var guldgul till färgen och hade russinstickig doft med inslag av katrinplommon. Förvånansvärt nog var det balanserat, rent med drag av russin, fikonsufflé och kryddig julfruktkaka. En av de bästa grappa jag provat!

När så inte ett skrymsle fanns kvar att fylla vaggade jag likt Mr Kreosot långsamt ut ur lokalen. Elvis frågade innan jag gick efter feedback på vad de kunde göra bättre - ett lika oväntat som välkommet drag av en tvåstjärnig restaurang! Förutom att Elvis lyckades välta ett glas på golvet vid dekanteringen, att en välmenande servitör ville toppa upp mitt bourgogneglas med den nydekanterade bordeauxen, att de inte hade den konjak som stod i listan och ett par tre till småmissar i samma stil så var det i det närmaste ett perfekt restaurangbesök. Och eftersom jag värdesätter personlig omtanke och dialog mycket högre än formell perfektion så var det viktigare för mig hur småmissarna hanterades och det - trots serviliteten - personliga tilltalet i servisen.

Sammanfattningsvis en upplevelse som lätt kvalar in på topp fem-listan över restaurangbesök; sannolikt på topp tre. Operakällaren 2000 och Lucas Carton, Paris, 2003, finns i samma härad rent känslomässigt, men det är svårt att minnas detaljerna. Hur som helst ett besök väl värt fem timmar och en spräckt budget!

à la grecque

I morgon bär det av till Aten. Två dagars konferens som förlängs med ett par privata hotellnätter och turist i Aten på 36 timmar. Bord på Spondi är reserverat, och rapport kommer såklart. I övrigt hoppas jag på lite sol, en god bok på en uteservering och en tur till Akropolis; nya muséet lär ska vara bra...

2007 graillot crozes-hermitage

Ett vin som hajpats rejält i vissa årgångar släpptes i ny årgång idag. Mig veterligt har jag bara provat årgång 2000 av Graillots Crozes Hermitage hittills, på Vinmannens 30-årskalas för snart tre år sedan. Det imponerade då, och visade tydligt att lagringsviner inte alltid behöver kosta skjortan. Även om priset nu ligger nära tvåhundringen så känns det fortfarande inte alltför blodigt att lägga undan några flaskor för bättre dagar.

Så, nästan av tradition såg jag till att lägga vantarna på fyra flaskor idag, med plan att låsa in och glömma bort några år. Eller...? Raskt återvände jag till butiken i Gränby centrum efter en femte flaska - varför inte prova redan i kväll? Allt detta prat om hur ljuvligt det är att dricka det ungt, "på frukten" osv, osv... tja, det skadar ju inte att prova?

Att det är ungt avslöjas obarmhärtigt redan i karafferingen, då det skimrar tydligt i blårött. Inledningsvis känns den lite sluten, men växer snart med luft. Efter tre timmar i karaff är det ett vin som genomgått en intressant omvandlingsprocess. Till maten, strax efter öppnandet och när den fått hämta andan en stund, är det i princip omöjligt att komma förbi de vitpepprade björnbären. Doften är stor och mättad och inte särskilt nyanserad. Det är gott men känns lite oslipat. Nu, ett par timmar senare, tycker jag att doften är mer nyanserad, något mer återhållen och mycket intressantare. Nu är det inte bara björnbär utan också mörka plommon, lagerblad och nyskivad, mild salami (typ...). Även i munnen har det satt sig något, och jag upplever det som mer balanserat och om inte finstämt så i alla fall mer polerat. Eftersmaken är lång och domineras av vitpeppar och kryddor. Ett bra vin. Riktigt bra, till och med. Dricks det idag så vill jag klart hävda luftning = en nödvändighet. Det blir väl snart dags att öppna en -04:a för att jämföra i andra änden av tunneln...

För övrigt kan konstateras att SB:s månadssläpp i vanlig ordning innehåller ett moment av slumpens skördar... Champagne av ågång 1996 börjar bli svår att få tag på, så ett nysläpp av 360 flaskor av Duval-Leroy 1996 för under 400 kr lockade naturligtvis fler än det fanns flaskor till. Jag kom ned till regeringsgatan omkring kl 13, och hade strax innan tolv sett i noteringarna att det borde finnas nio flaskor kvar. Sannolikt borta innan jag hinner dit, förstås, tänkte jag. Mycket riktigt, väl på plats stod inte en flaska att uppbringa. Jag lämnar butiken i oförättat ärende när jag plötsligt genom glasväggen ser en öppnad champagnelåda ståendes ovanpå ett par andra vinlådor, uppenbarligen inte tomma, ganska nära entrén och lätt gömd bakom en stolpe... Det kan väl ändå inte vara så att...? Måste kollas, så jag går in igen.

Ovanpå en låda California White ligger två flaskor Duval-Leroy -96 och väntar på att plockas. Hur de hamnat där och vem som lagt undan dem frågar jag inte, utan tar dem och betalar glatt. Finders keepers! Kul när man får oväntat napp, men en viss känsla av ovärdighet är svår att skaka av sig...

1978 Bonnes-Mares GC, 1985 Musigny GC, 2003 Doisy-Daëne L'Extravagant m.m....

Så var det dags för några förväntansfulla herrar att samlas för lite vin och mat. Pokermannen hade ett stort behov av att prova gammal bourgogne, och vilka är vi att neka honom sällskap på denna angenäma resa? Så Pokermannens vän E, Vinmannen, IT-mannen och jag bänkade oss förväntansfullt denna senoktoberruggiga fredagskväll...


Först ut kom en mogen champagne, i form av Gosset Celebris 1988. Gosset är ju ett kvalitetshus med anrika traditioner, och 1988 ett champagneår som alltmer framstår som ett av de allra största på senare tid. En Gosset -52:a kom för övrigt trea i Juhlins stora Milennieprovning... Om 1988 Celebris (34% PN, 66% CH) är han inte fullt lika entusisastisk och ger 88p med potential på 93p; provad april 2000. Flaskan är inropad på auktion och den förra levererade bättre, enligt Vinmannen.

Det är alls inget fel på den; trots att den knappt pyser vid öppnandet har den fortfarande en del mousse. Det lägger sig dock ganska snabbt i munnen och saknar därigenom en del av champagnens uppfriskande dimensioner. Jag står med båda händerna i maten och är lite ouppmärksam, men uppfattar ett moget vin med inslag av röda äpplen (äppelkaka, säger någon) och kanske en svampton. Gott, speciellt men inte extraordinärt.



Förrätten blir en variant på en rätt jag gjort flera gånger. Soppa på hemodlade jordärtskockor spetsad med amontillado och hemgjord cider, med en liten bit marulk som överbakats med hack på äpplen och rotade hasselnötter. Allt för att försöka passa till min vinöverraskning för kvällen. Om man går till Regeringsgatans vinkällarbutik, berättar om en middag för vinnördar och frågar efter ett moget vin att erbjuda dem är nämligen risken stor att man kommer hem med en gammal vit rioja...!

Toner av äpplen och nötter utlovades och visst fanns de där, tillsammans med en lätt oxiderad ton utan att vara madeiriserat. Det var inte helt långt från sherry i såväl doft som smak, men ändå distinkt annorlunda med mer frukt. Det växte avsevärt under kvällen, dessutom. Vinet höll kamraterna verkligen brydda en stund, innan Pokermannen stilsäkert landade i just "gammal, vit rioja". Hatten av! 1976 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco från R López de Heredia kommer inte att toppa årsbästalistan och är några hundralappar från prisvärt, men kuriosafaktorn var hög och ytterligare en kunskapslucka någorlunda tilltäppt.

Kamrat E bidrog med ett vitt vin i form av 2002 Cape Mentelle Semillon/Sauvignon Blanc. Med nästan överdrivet gräsiga, gröna dofter kändes det inte helt balanserat och bedömdes som varandes över och förbi toppen...

Kvällens huvudnummer var ändå två röda storheter. Till den helstekta gåsen kom två bourgogner från Joseph Drouhin på bordet; båda inköpta via SB och Hjo Grosshandel. 1978 Bonnes-Mares Grand Cru och 1985 Musigny Grand Cru gjorde var och en skäl för sin anrika bakgrund...

Bonnes-Mares var tydligt mer mogen än Musignyn, och hade en underbar doft som var på en gång blommig och lite jordig med klara inslag av torkade nypon! I smaken fanns så mycket balans och mognad med urläckra svamptoner och tryffel. Löjligt gott, och den framför allt doftmässiga likheten med mogen barolo var uppenbar. Det här vinet hade klara likheter med den Clos Vougeot -61 jag provade i Wien för ett par år sedan, och det är inget dåligt betyg...

Musignyn var som sagt klart yngre, med mer frukt i behåll och egentligen en bättre balans som helhet. Möjligen lite sluten inledningsvis för då tyckte jag att Bonnes-Mares var klart bättre. Efterhand växte det och blev större och större... Längd, finess, balans, elegans känns nästan självklat när vi pratar bourgogne på den här nivån, men tål ändå att nämnas. Jag finner ändå i mina noter att jag gjort färre referenser kring det här vinet, och höll det inte lika självklart som favorit som övriga runt bordet. Jag kom aldrig riktigt underfund med det, och Pokermannen eller Vinmannen får gärna utveckla sina intryck av Musignyn...

Till ostar öppnades två halvflaskor; 2005 Chateau Talbot (odrickbart ung! fånigt!) och Taylor's QdV -88 (fortfarande ett riktigt bra köp om än årgången gör den inte helt balanserad).

Så kom en - om jag får säga det själv - riktigt lyckad saffranspannacotta på bordet, på enklaste sätt serverad med en lätt värmd aprikosmarmelad av bättre sort. Sött och smakrikt - och det var det i glaset också. 2003 L'Extravagant de Doisy-Daëne är en specialcuvée från denna överpresterande andra cru, första gången tillverkad 1990 och sedan dess endast under utvalda år. Om jag förstår det hela rätt så lämnas 1-2 klasar Sauvignon Blanc på stockarna för extremt sen skörd, vilket innebär att inte bara botrytis utan även passerillage farit fram med druvorna. Resultatet är en oerhörd rikhet och koncentration; vars like jag endast tidigare mött i d'Yquem! Doften är intensiv och fylld med marsipan och torkade aprikoser. I munnen har det en otrolig längd och är nästande påträngande koncentrerad; simmigt söt utan att för en sekund tappa skärpan genom en hög och balanserande syra. Serverad blint hade jag nog gissat på Yquem på koncentrationen, men samtidigt kanske på ett svagare år på grund av något lägre komplexitet än förväntat. Det sagt på en Yquem-skala - tro inte för en sekund att vinet var okomplext!

Lärorikt, skojigt och en del oväntade upptäckter - tack till mina vinfanatiska vänner som utsätter mig för sådana här upplevelser!

2004 domaine santa duc gigondas

Ett år sedan sist... Och ett vin som i mitt tycke levererar bra balans mellan fortfarande ungdomlig fräschör och frukt och begynnande mognad. Vid fem års ålder har vinet förlorat alla ungdomliga blåstick och färgen är djupt, mörkt sammetsröd. Hustrun luftade vinet i karaff medan jag satt i bilen, och det hade kanske mått bra av att få stå upprätt en stund först (no offense, älskling, du gjorde bara vad jag bad dig om!). Fällningen gör sig hur som helst påmind i glaset som mikroskopiska små mörka prickar...

Doften är fylld av mörka bär, främst åt björnbär till men också en del åt rödare bär som jordgubb/hallon. Samtidigt backas bärtonerna upp av kryddigt sandelträ. Men det är i munnen det händer. En del viner är ju nose wines - det här är definitivt ett mouth wine! För även om doften är angenäm och inte okomplex så är det smaken eller framför allt munkänslan som förför. Inledningsvis en fruktfylld entré, följt av fat, kryddor och kanske en smula vanilj (?), som efterhand övergår till allt stramare och stramare slut. Vinet liksom klämmer åt i eftersmaken och väljer att inte släppa greppet på en lång stund. Tanninerna är väldigt närvarande utan att ta över på ett obehagligt sätt, och trots sitt sträva slut är det ett vin som ändå inte kräver mat.

väntans tider...

Pokermannen besökte mig i måndags med en väska med kluckande innehåll: "De här behöver stå upp och acklimatisera sig en stund..."

Vinmannen ringde mig från Gävle: "Fan, fredag är sämsta möjliga dag... Men det kan gå om jag kan ta tåg tillbaka vid 22-tiden. När kör vi?"

IT-mannen ringer från jobb i Frankrike: "Jag behöver imponera på min franske kollega - exakt vad sa du att vi ska dricka på fredag?"

Pokermannen igen: "E tar nog också med sig något... Och om I kommer så ber vi honom fixa lite ost och något bra till!"

Vinmannen: "Sauternes, någon?"

Tja, det artar sig till en trevlig liten sittning på fredag! Post kommer...

2006 chateau pibran (hlf)

En lördagkväll med nyinstallationer och bråk med nya datorn efter förra helgens totalhaveri av moderkort, processor - the shit...! Veckans förkylning har gått upp i bihålorna och läget för fint vin är inte på topp. Samtidigt vore det ju gott med ett inte helt karaktärslöst glas rött till en liten ostbit så här på kvällen...

Lösningen heter i kväll Chateau Pibran 2006; något så ovanligt som en halvflaska av anständig bordeaux till i sammanhanget ganska rimliga 135 pix. Min näsa är alltså klart dämpad i kväll, men det känns ändå som att det här är ett ganska bra vin, med finkorniga tanniner och en smak som inledningsvis kändes väldigt ung och bärig men som växte till sig under kvällen och hittade framför allt trevlig mockatoner.

Jämfört med en La Tour de By 2004 (jo, de finns fortfarande!) från tidigare i denna snordränkta vecka så har Pibran bättre struktur och grepp, medan LTdB fortfarande busar runt i gödselstacken och skvätter blod på rostiga spikar, eller hur det var? Pibran är det bättre vinet, men saknar den där dimensionen av blyerts och järn som jag gärna ser i en Pauillac. Kanske är det bara för ungt? Jag kommer nog att köpa på mig fler halvflaskor mest för att formatet är väldigt bra att ha hemma, men känner inget behov av att lägga undan en låda. Om provning utan snor i bihålorna ger annat resultat återkommer jag...

PS Lite mer läsning idag på fm ger följande fakta: slottet klassades som Cru Bourgeois Supérieur i 2003 års omklassificering - den som senare ogiltigförklarades. För att vara Pauillac har det ovanligt (onödigt?!) hög Merlotandel; 2006:an skall ligga på hela 70% Merlot. Det förklarar säkert en del avsaknad av mina Pauillacreferenser...

2004 paolo scavino barolo bricco ambrogio

Det finns en tid för nyanser och en tid för full throttle... Barolofrossan hos Ulrik har satt sina spår. Ikväll skulle sonen och jag ha grabbkväll, och hämtpizza och film stod på önskelistan. När jag då hann ut på stan på lunchen för att lösa behovet av en bröllopspresent fann jag mig plötsligt stående framför barolohyllan på Regeringsgatan. Även om jag - som väntat - föredrog de mer mogna vinerna för ett par veckor sedan så var ju även flera av de yngre mer än drickbara. Och till en lagom krämig, köttbemängd pizza torde de inte kunna gå fel; tanniner, syror och fett har ju en tendens att funka bra ihop...

På hyllan bland idel storheter stod plötsligt Paolo Scavinos Bricco Ambrogio, årgång 2004. Ett vin som inte imponerade i årgång 2002 hos Ulrik. Men visst vore det intressant att se vad den här vingården kan leverera under bättre omständigheter? Vinet görs alltså på druvor från den nyligen införskaffade vingården Bricco Ambrogio. 2002:an var första årgången, om jag förstod det hela rätt, och det skulle kunna vara en förklaring till att man trots allt ville göra ett försök... Jäsning på temperaturkontrollerad ståltank, 12 mån på fransk barrique följt av 12 mån på större fat. Tämligen modern vinifikation, således.

Vinet åker i karaff vid hemkomst, och får på så sätt en timmes luft innan pappan är ombytt, pizzorna beställda och hämtade och Djungelboken hyrd. Hustrun får en munfull innan hon försvinner iväg. Vid första sniffen ryggar hon tillbaka instinktivt.

"Har du värmt vinet!?"

"Näe... hurså?"

"Doften liksom väller upp ur glaset!"

"Det är nog i sin ordning..."

Jag har tagit fram en Riedel Bourgognekupa för att ge dofterna utrymme, och det bidrar säkert till den massiva doft som slår upp ur öppningen. Hon tar en sipp och låter den vispa runt några sekunder i munnen innan ansiktet skrynklas samman i en grimas.

"Hu; det här vinet behöver mat!" lyder det koncisa omdömet.

"Det här artar sig...", tänker jag...

Och visst; första sniffen är snudd på bedövande. Så... mycket av allt! Faten är väldigt tydliga, men ändå i schack. Körsbär, violpastill, något som känns som kåda (?!), torkade jordgubbar...

I munnen är den första klunken extremt stram. En riktig gomskrynklare av sällan skådat slag, och då har jag ändå mött några stycken... Skönt! Smaken domineras av sura körsbär, fat och mer örtiga/lakritstoner än jag fann i doften. Det är häftigt, stort, food-piercing, riktigt gott och allt det där. Samtidigt... när smaken klingar ut känns det liksom lite tomt efteråt. Som om du just sett en häftig actionfilm med vilt fäktande och slagsmål från första rutan till sista, men när eftertexten rullar kan du inte riktigt förklara vad den egentligen handlade om.

Vad jag försöker säga är att det här var ett häftigt vin med klara kvaliteter. Det var helt överlägset årgång 2002, och mer typisk Barolo, om än modern i stilen. Helt enkelt riktigt bra kvalitetsunderhållning med vassa knivar, men mer Kill Bill än Kurosawa... Och en fredagkväll efter ännu en fullmatad vecka var det precis vad jag behövde!